Funderat mycket idag på det faktum att det är Internationella kvinnodagen idag, den 8 mars. Kan inte påstå att jag lagt ner så värst mycket tankar på denna dag tidigare. Vaknade dock imorse, läste tidningarna och sedan har det malt i mig hela dagen: Vad betyder Internationella Kvinnodagen egentligen för mig?Det är väldigt lätt att titta på den egna arenan som man arbetar och vistas i och det blev ett par frågor som jag bearbetade under dagen. Hur ser min politiska värld ut som kvinna? Finns det något jag har reagerat speciellt på? Hur får vi fler kvinnor på viktiga positioner? Ja, under dagen har det format sig några svar.
Att vara politker är kul, riktigt kul. Inget kan ta ifrån mig den känslan hur trött jag än kan vara på allt ibland. Det är den känslan jag repeterar inom mig som ett mantra när jag ställs inför det som många kvinnor i detta land utsätts för när det går lite "för bra", dvs fenomenet "osynliggörandet".
Spelar ingen roll vilken branch det är, sålänge det inte går "för bra" för en kvinna så är allt ok. Självklart är inte detta ett generellt fenomen hos alla män. Men när det inträffar är det tydligt som en öppen bok. Händelser som: Förbiseende, hur man hälsar, nonchalans, avbryter när man pratar mm.
Problemet ligger i grund och botten hos särskiljaren, Jag tar aldrig åt mig fenomenet som att problemet ligger hos mig. No way!! Känner mest bara att det luktar avundsjuka i rummet och inser fort som ögat att: Hallå där..det går ju bra för dig, tjejen!!
Kvotering! Är det lösningen att få fler kvinnor på viktiga uppdrag/poster/tjänster? Jösses, vad jag har funderat på detta idag. Svaret blir: Nej!! Hänvisar till KDU, Kristdemokratiska ungdomsförbundet:
WE CAN DO IT - UTAN KVOTERING "Om vi skall nå ökad jämställdhet måste vi kvinnor själva våga ta plats och lyfta fram varandra"
