Oj, vad länge sedan jag ens tänkte på min blogg. Den har helt legat i skymundan precis som med så mycket annat i mitt liv den senaste tiden. Naturligtvis finns det en orsak. Orsaken heter Fibromyalgi och är en diagnos jag inte helt otippat fick i somras.
Självklart har jag besvärats av den en längre tid, men medvetandet har inte tagit emot den här självklara diagnosen förrän den slog till som en tsunami med full kraft i våras och påverkade mängder av funktioner i min kropp. Vandrande molande stickande brännande värk i kroppen, tinnitus, ständig utmattning, grym huvudvärk, svårt med finmotoriken, sömnsvårigheter, ljuskänslighet, koncentrationssvårigheter mm mm.
Jag kan lätt påstå att mitt liv kan beskrivas som före och efter fibromyalgin bosatte sig i min kropp. Självklart är jag samma gamla Nina, men ibland känner jag inte ens igen mig själv..och inte andra heller då jag flera gånger har upplevt att bekanta gått rakt förbi mig tex i matvarubutiken. Kan inte klandra dem då jag sett ut som en glåming, omålad, illa klädd stel haltande kvinna, långt ifrån min vanliga "glans". Har jag en "bad day" så är utseendet det sista jag tänker på, den saken är klar.
Dåliga dagar, bra dagar..jag vet aldrig i förväg hur morgondagen blir, vilket är ett helvete när man har planerat saker. Ibland vågar jag inte planera, vilket självklart är helt åt helvete. Snacka om att isolera sig!! Finns ingen man behandlar så oklokt och dumt, som mot sig själv. Korkat! Ändring, Nina!!
Något som dock har hållt mig uppe under sommaren är de borgerliga vigslar jag har förrättat. De har förgyllt mitt liv, det måste jag erkänna. En stund av glädje, kärlek, hopp och framtidsutsikt. Balsam för min värkande kropp och själ. Mer av detta är att vänta.
Jag skulle kunna beskriva genom mängder av text hur det är att leva med fibromyalgi. Men jag väljer att lägga ut detta YouTube-klipp som Fibromyalgiförbundet har gjort. Bättre än så går det inte att förklara!! Hoppas du tar dig tid att titta på det. Tar nästan fem minuter, och du blir klokare, det garanterar jag.
Och glöm inte, att säger jag Nej någon dag så är det inte Nina utan min smärta som talar. Snälla, behandla mig som vanligt, men ha överseende med mina besvär. Jag är en mästare på att bita ihop och se ut som vanligt. Fibromyalgi syns inte utanpå, den känns...
Avslutar med mitt favoritcitat, vilket gäller ännu mer nu än någonsin:
"We never gonna survive unless we get a little crazy" Seal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar