Ju fler lärare desto sämre skolresultat. Det är möjligen den mest oväntade slutsatsen man kan dra av Lärarförbundets senaste ranking av landets bästa skolkommuner. Sedan 2002 har förbundet årligen sammanställt en lista, baserad på fjorton kriterier. Förbundet räknar poäng utifrån såväl lärarnas arbetsvillkor som elevernas resultat. Därefter klumpas allt ihop och avslöjar, enligt organisationen, vilka kommuner som är bäst.

Problemet är att det gör det inte alls. Sammanblandningen av lärare och elever gör att frågeställningen blir suddig, och resultatet därefter.

Låt mig ta några illustrativa exempel: Av de tio kommuner som betalar högst löner till sina lärare, är ingen med på topp femtio i totalrankingen. En titt på lärarnas hälsoläge, som också rankas, visar inget som helst samband mellan detta och elevernas studieresultat. Inte heller tycks mängden pengar som läggs på skolan ha någon avgörande inverkan. Sundbyberg, enligt Lärarförbundet den kommun som lägger näst mest pengar på skolan, intar en föga hedrande 268-placering på listan. Ingen av de tio kommuner som spenderar mest, hamnar på motsvarande position i rankingen. Och för att återvända till hög lärartäthet så tycks det snarast vara skadligt för elevernas resultat. Fyra av kommunerna med högst lärartäthet når inte ens upp till plats 200.

Nu kan man självfallet inte använda statistik på det här sättet. Villkoren är helt annorlunda i Södertälje än i Arvidsjaur, som enligt Lärarförbundet är Sveriges bästa skolkommun. Och vad lönerna beträffar så är levnadsomkostnaderna i stad respektive glesbygd så olika att jämförelsen helt enkelt inte är relevant. Det är naturligtvis värdefullt att få en bild av hur mycket resurser som satsas, hur lärarna mår och hur eleverna klarar sig. Felet Lärarförbundet gör är att de utgår från att dessa omständigheter per automatik hänger ihop. Men en aldrig så frisk lärare behöver inte nödvändigtvis vara en duktig pedagog, och även underbetalda lärare kan åstadkomma underverk för eleverna. I Sverige sitter vi alltjämt fast i ett politiskt språkbruk enligt vilket ”besparing” är liktydigt med ”försämring” och ”satsning” är detsamma som ”förbättring”. Intentioner blandas ihop med resultat.

Det märkligaste kriteriet i Lärarförbundets ranking är ”andelen barn i förskola”. En förälder som är hemma med sitt barn är, enligt denna logik, ett misslyckande för kommunen. Man får naturligtvis tycka så, men det är just en åsikt, och säger inte ett jota om huruvida kommunens skolor klarar av att förbereda eleverna för vuxenlivet.

Skolfrågorna är alldeles för viktiga för att reduceras till en årlig fotbollstabell över offentliga utgifter. Sveriges skolor behöver i första hand bli bättre. Inte dyrare.

Johan Ingerö
Skribent ledarredaktionen

Här kan du läsa artikeln på SvD:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/lararforbundets-skolranking-far-ig_6537789.svd